Pandemin förändrade inte bara mitt ledarskap – den förändrade min syn på samhällets relationer

– Politiken verkar ibland tro att den kan välja sina medborgare. Men varje nålstick, varje signal om misstro, bygger på sikt en befolkning med inneboende ilska och skörare relationer att överleva nästa kris.

Emelie Weski, generalsekreterare för Omvärldsakademin

Pandemin förändrade inte bara hur vi arbetar. Den förändrade hur många av oss ser på ansvar, tillit och ledarskap.

Nu, flera år senare, i en samtid präglad av krig, polarisering och demokratisk oro, känns frågan viktigare än någonsin: Vad krävs egentligen av ledare när världen blir allt mer oförutsägbar?

Vad har förändrat mig mest under pandemin som ledare?

För LSU – Sveriges ungdomsorganisationer tidigare vice ordförande, idag generalsekreterare för Omvärldsakademin, Emelie Weski, handlar svaret inte främst om krishantering. Det handlar om ansvar, tillit och vad som händer med ett samhälle när relationen mellan politik, unga och civilsamhälle börjar krackelera.

Mellan 2017 och 2021 ledde hon delar av den svenska ungdomsrörelsen under en tid som började som något av en guldålder. Bidragen till ungdomsrörelsen höjdes för första gången på två decennier. Antalet ungdomsrepresentanter till FN och EU dubblerades. Nya resolutioner om fred och demokrati drevs fram internationellt. Men mitt i detta kom pandemin — och med den en annan sorts ledarskap.

– Jag tror att pandemin förstärkte min syn på ansvar och vilken avgörande roll civilsamhället spelar för att staten överhuvudtaget ska kunna leverera på sitt samhällsuppdrag. Vi kunde få ut folkhälsoinformation, fånga upp pandemins och politikens konsekvenser och återföra analys tillbaka till det offentliga mycket snabbare och mer effektivt än många institutioner kunde själva, säger Emelie Weski.

Under pandemin ställde ungdomsrörelsen och civilsamhället snabbt om. Digitala mötesplatser byggdes upp nästan över en natt. Resurser mobiliserades. Tillsammans med bland annat NOD tog organisationer fram återkommande rapporter om pandemins sociala konsekvenser och hur olika grupper påverkades.

– Civilsamhället var redan trött efter flyktingmottagandet 2015–2016. Politiker beskrev det som en kris och ett misslyckande, medan många av oss såg något annat: människor som tog ansvar när systemen inte räckte till. Den erfarenheten följde med oss in i pandemin.

“Unga blev syndabockar medan de samtidigt bar samhället”

En av de starkaste erfarenheterna från pandemin var hur unga framställdes i samhällsdebatten.

– För mig blev det väldigt personligt. Här arbetade hundratusentals barn och unga i ungdomsrörelsen för att sprida folkhälsoinformation och skapa mening och gemenskap digitalt när fysisk kontakt var förbjuden. Samtidigt beskrevs unga ofta som problemet och smittbärarna.

Hon beskriver hur många unga över en natt förlorade sina trygghetsrum. Föreningslokaler stängde. Skolluncher försvann. Barn och unga som levde med våld eller otrygghet hemma blev isolerade i hem som utsatte dem för otrygghet och våld.

– Den generationella obalansen blev så tydlig. Äldre framställdes nästan enbart som offer medan unga blev syndabockar, utan att någon egentligen tog hänsyn till vilka livsvillkor unga levde under.

“Det var då jag förlorade min naivitet”

Det fanns också ögonblick som förändrade hennes syn på Sverige i grunden.

Hon minns hur vissa välbärgade kommuner i Stockholmsområdet drabbades hårt tidigt i pandemin.

– Då tänkte jag att någonting händer här, även om jag inte kunde sätta ord på det. I efterhand tror jag att det var tidiga tecken på den faktaresistens och misstro som senare vuxit sig starkare. Innan anti-vaxers hade filterbubblor i Sverige varit fiktiva, meta eller som mest ungdomliga företeelser, nu fick vi se exempel på hur digitala rum inte bara kunde elda igång engagemang utan också utmatta människor till passivt motstånd mot kunskapssamhället och mot deras egna överlevnad.

Men ännu starkare blev mötet med rapporterna om hur rasism och ojämlikhet påverkade människors möjligheter att överleva pandemin.

– Vi såg hur svarta, bruna och muslimska grupper drabbades hårdare än andra. Informationen nådde inte fram. Och när den gjorde det var den ofta inte på människors språk eller formulerad med nedlåtande maktspråk som signalerade att människor prioriterades och värdesattes olika. Många hade redan lågt förtroende för vården på grund av tidigare erfarenheter av diskriminering och ojämlikhet, tvekan inför att välfärden nu hade människors bästa i åtanke blev ett hinder för effektiva insatser.

Hon berättar om människor som bodde trångt och samtidigt behövde betala extra för vatten i fastigheter där vattenkostnaden inte längre ingick i hyran. Goda förutsättningar för snabb spridning vid pandemiutbrott.

– Jag hade nog varit ganska naiv innan. Jag trodde fortfarande på idén om en välfärd som i grunden skyddar oss lika. Pandemin visade att verkligheten såg annorlunda ut.

Solidaritet som handling

För Emelie Weski förändrade pandemin också synen på solidaritet.

– Solidaritet kan bara ges, aldrig krävas. Men mänskliga rättigheter är minimumkrav. En stat som inte levererar dem kränker dem.

När hon ser tillbaka är hon mest stolt över att ungdomsrörelsen fortsatte agera trots osäkerheten.

– Vi tittade inte bara på begränsningarna utan på vilka resurser vi faktiskt hade och frågade oss: hur gör vi mest nytta nu?

Det handlade både om att stärka bilden av unga i samhällsdebatten och om att fortsätta skapa internationella plattformar för demokratiaktivister från bland annat Belarus, Ukraina, Myanmar, Libyen, Filippinerna och Yemen.

– Vi skyggade inte undan solidaritet bara för att världen blev svårare.

“Sedan Afghanistan känns världen inte längre logisk”

Men den tyngsta perioden kom senare, när Afghanistan föll efter USA:s och Natos uttåg.

– Vi hade nästan veckovisa avstämningar med Afghanistans ungdomsrepresentanter till FN. En ung kvinna och en ung man. Och sedan blev det bara tyst.

Hon stannar upp vid minnet.

– Min systerson, som var sex år då, frågade mig varför någon skulle tycka att tjejer var mindre värda. För honom var det en omöjlig verklighet. Och ärligt talat kändes den lika omöjlig för mig, samtidigt som den pågick framför våra ögon.

Sedan dess har något förändrats i hennes sätt att se på världen.

– När människor hänger från ett flygplan för att försöka lämna sitt land och världen ändå fortsätter motarbeta internationell solidaritet och folkrätt… då känns det som att vi tappat bort själva syftet med demokratin, att vi faktiskt är en planet och ett folk.

Ett ledarskap som slutade vänta på tillåtelse

När Emelie beskriver sig själv före pandemin använder hon orden: försiktig, frågande och inväntande tillåtelse.

Efter pandemin låter det annorlunda:

– Utforskande, lärande och mycket säkrare på mina egna bedömningar.

Pandemin lärde henne att söka efter sig själv, självrannsaka — men också att sluta vänta på andras godkännande för att agera.

Och kanske är det där hennes viktigaste ledarskapsinsikt landar.

– Ledarskap handlar mindre om att gå först och mer om att stärka fler att ta första steget i en gemensam riktning.

Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen för civilsamhället idag. Nedskärningar, demokrativillkor och lagförslag kring utländsk finansiering beskriver hon som delar av en långsam nedmontering av tillit.

– Politiken verkar ibland tro att den kan välja sina medborgare. Men varje nålstick, varje signal om misstro, bygger på sikt en befolkning med inneboende ilska och skörare relationer att överleva nästa kris.

För henne är det inte bara en fråga om organisationer eller bidrag.

– När folkbildningen monteras ned försvinner inte bara verksamheter. Det försvinner mötesplatser, musik, mening, deltagande och social samhörighet. Och det är mycket svårare att bygga upp igen än att rasera.

Till unga ledare och aktivister idag skickar hon ett sista medskick:

– Ihärdighet. Kom ihåg att motståndet också är organiserat och medvetet. Förbered er på det.

.-